Presentation om kyrkogemenskap

Hälsningar till mina kära vänner i vår Herres och Frälsares Jesu Kristi namn. Må allt beröm, tack och all ära gå till "Honom som älskar oss och har löst oss från våra synder med sitt blod" (Uppenbarelseboken 1:5b). Jag tackar Herren och er, kära vänner, för möjligheten att vara här igen. Sist men inte minst framför jag hälsningar från era vänner i Finland!

Tänk er att hitta en riktigt gammal dagbok. Det är uppenbart att personen länge varit avliden. Du öppnar dagboken och läser en slumpmässigt vald sida: "Jag känner inombords att jag är född endast för musik!" Dessa var en 18-årig tonårings ord, en som brottades med tanken vilket yrke han skulle välja i livet. Vem skrev detta? Vems dagbok är det? Kan det vara Bach, Mozart, Beethoven, eller kanske den store tyskfödde kompositören Georg Friedrich Händel, som komponerade den berömda Messias? Nej, dagbokens ord tillhör inte någon av dessa stora kompositörer – orden är den 18-årige Carl Ferdinand Wilhelm Walthers. Walthers liv skulle dock förändras.

Ferdinand, som hans familj kallade honom, hade just tagit examen från ett tyskt gymnasium. Med sin examen var unge Walther redo att börja studera vid universitetet. Eftersom han var det åttonde barnet i en familj med tolv barn, var ekonomin en avgörande faktor i faderns beslut att lägga sitt veto mot hans musikaliska karriär. Han utlovade emellertid ett stipendium på en riksdaler i veckan om unge Walther skulle studera teologi. Han skrevs in vid universitetet i Leipzig för att påbörja sina studier i teologi och förenade sig med sin äldre bror Otto Hermann, som var inskriven vid samma universitet. Under sin studietid i Leipzig led Walther av en livshotande lungsjukdom och var tvungen att avbryta sina studier under sex månader. Under denna tid läste han Luthers verk intensivt och blev övertygad om den bibliska grunden för den lutherska läran och vikten av en fast, bekännelsetrogen inställning. Det var denna tid av svår sjukdom och återhämtning som förändrade Walthers liv och utrustade honom för att användas av Gud som ett verktyg för förändring i den lutherska kyrkan. År 1833 tog Ferdinand sin första examen vid universitetet. Denna examen gjorde att han kunde anställas som privatlärare hos familjen Friedemann Loeber i Kahla. Två års handledning var nödvändigt för att han skulle kunna avlägga en andra examen i Leipzig, vilket gjorde det möjligt för honom att anta kallelsen som luthersk präst.

Som vi alla vet emigrerade Walther till Amerika, där han räknades bland grundarna av den lutherska Missourisynoden. Han var präst, teologisk professor och LCMS´s (Missourisynodens) förste president. LCMS´s teologiska förankring finns i Bibeln, i Luthers lära och i den lutherska bekännelsen. Varför är detta viktigt för vår diskussion och kyrkogemenskap? Jag tänker på att när något speciellt ska göras för att Kyrkan ska byggas upp, då förbereder Gud sina mänskliga verktyg genom vilka Hans planer aktiveras och genomförs. Genom Walthers sjukdom, hans djupa kamp och besvikelse över samtidens rationalism, och många andra kamper som han fick utstå, förberedde Herren sin mästerlige tjänare för de enorma uppgifter och utmaningar som låg framför den lutherska kyrkan i Amerika.

Jag nämnde rationalism, vilket var ett fruktansvärt andligt fördärv som skenande spridit sig över hela Tyskland och Europa. Men vad är "rationalism"? Det är tillvägangångssättet eller principen att basera yttranden och handlingar på förnuft och kunskap snarare än på religiös tro eller känslomässig respons. I teologin handlar det om att betrakta förnuftet som den yttersta auktoriteten i andliga frågor. Människans syndbesmittade förstånd upphöjdes över allt annat. Således betraktades allt som inte överensstämde med det mänskliga förnuftet med misstänksamhet.

"Rationalismen behandade och tillrättalade Skriften så hårdhänt att Walther senare i livet medgav att han inte hade varit kristen under sina åtta år på gymnasiet. Tragedin förvärrades av att kritiken av Skriften också dominerade vid de teologiska institutionerna vid universiteten. Därifrån invaderade den församlingarna via kyrkans ämbetsbärare som styrde församlingarnas liv och lära. Walthers bibliska förkunnelse och undervisning omgavs snart av fientlighet. Dessutom var kyrkans superintendent och rektorn i hans egen församlings skola rationalister, som avskydde den unge prästens rättframma lutherdom. Rektorn anmälde Walthers verksamhet till myndigheterna, och superintendenten ställde honom inför rätta i domstol med yrkandet att han skulle dömas till böter.”

"Walthers vänner upplevde samma slags motstånd i sina prästtjänster. Samvetsgranna medlemmar av lutherska kyrkor drabbades av liknande prövningar, tillsammans med de sanna lutherska prästerna. Församlingsmedlemmar som hade oturen att ha en rationalist som präst reste flera mil till fots för att höra en präst som fortfarande predikade det oförfalskade Guds ord. Walther skrev: "Många av dem, efter att ha arbetat hela veckan från morgon till kväll, gav sig av till fots strax efter midnatt för att uppliva sina hungrande hjärtan med predikan av det rena, ensamt frälsande Guds Ord i någon avlägsen kyrka." När kvällen kom fick de gå flera mil för att komma hem, trötta i kroppen men uppfriskade till själen." (not 1)

Det var under denna tid som en filosof vid namn Friedrich Schleiermacher utövade ett enormt inflytande på kyrkan, bland mycket annat också vad gällde läran om kyrkogemenskap. Schleiermacher var en tysk teolog, filosof och bibelforskare, känd för sitt försök att förena upplysningskritiken med traditionell protestantisk kristendom. "För [Schleiermacher] är kyrkan framför allt ´en gemenskap´ (Gemeinschaft) ... ´Det allmänna begreppet kyrkan, om det nu finns något sådant, måste härledas från etiken eftersom kyrkan vid varje tillfälle är en gemenskap som skapats genom människors frivilliga handlingar, och endast genom dessa fortsätter den att existera.´ Detta blir avgörande för att bestämma gemenskapsidén. Eftersom en gemenskap uppstår genom människors frivilliga handlingar och fortsätter att existera endast genom sådana handlingar, uppstår kyrkan på samma sätt eftersom hon är en gemenskap, det vill säga genom ´människors frivilliga handlingar´ ... Detta gemenskapsbegrepp, som här sägs karaktärisera kyrkan, härrör inte från kyrkans natur, utan kyrkans natur härrör från gemenskapsbegreppet..." (not 2). Vad innebär nu detta enkelt uttryckt? För en bekännande luthersk kyrka kommer gemenskapen från Gud genom Ordet och sakramenten, genom predikandet av evangeliet. Gemenskapen kommer från Gud när han skapar den och gör den uppenbar genom "kyrkans rena kännetecken". För andra är kyrkans gemenskap något som uppstår genom människors handlingar. Gemenskap är vad vi gör den till. Sådan var den "upplysta" och "rationalistiska" logik som Walther befann sig mitt i.

För Walther och andra ”missourianer” på 1800-talet hörrörde inte kyrkogemenskap från människan, hennes förnuft och frivilliga handlingar. Istället kom den från Gud, hans nådiga och barmhärtiga göranden och handlingar. Gripna i hjärtat, hänryckta av Guds levande ord, blev för Walther och andra Kyrkan ”i grunden en trons och den helige Andes gemenskap i våra hjärtan” (Augsburgska bekännelsens Apologi VII, SKB, s 175, jfr Joh. 18:36; Ef. 2:19-22, 4:3-6, 1 Joh. 1:1-7, 5:5-12, osv.). Kyrkans enhet eller gemenskap är huvudsakligen en inre sak, men också en yttre sak. Den verkliga inre enheten eller gemenskapen med Kristus och hela Hans Kyrka ges i och med själva den frälsande tron. Det beror inte på människan! Det handlar om Gud! -- Gud! Gud! Gud !!! - med Kristus som föremålet för en sådan kraftfull och livgivande tro! Tron och Ordet betydde allt för våra bekännande trosfäder. För dem var det ett stort verk när Gud skapar tro i en person. Det är som om han skapade himmel och jord igen. Gud och hans gärningar, Gud och hans Ord - dessa ting fängslade verkligen dessa lutheraners hjärtan när det gällde kyrkans gemenskap. Gemenskap var något som troddes med allas bifall, den bekändes i ord och handling, den omhuldades. Den hölls verkligen fast vid med sådan glädje och vördnad som om Gud skapade himmel och jord igen - och faktiskt, det är vad vår nådefulle Herre gör genom sitt ord. Han föder människor på nytt, föder dem en gång till. Gud för sådana troende själar till gemenskap! Gud är gemenskapens Gud, inte en Gud av andlig ensamhet och isolering.

Dessutom bör man betänka, att det var under den andligt sett mycket mörka och svåra tiden i Preussen på Walthers tid (p.g.a. rationalism och andra problem), som lutheranerna verkligen kunde, uppskattade och bekände vad kyrkogemenskap är. De stod inför det andligt sett livshotande mörkret omkring sig, precis som vi gör idag. Men precis som när Walther var allvarligt sjuk när han läste vid universitetet - och han tillbringade den tiden med att läsa Luthers böcker, vilket fullständigt formade hans andliga liv och förändrade honom till en bekännande lutheran - ledde rationalismens mörka dagar och ”människors frivilliga handlingar” den lutherska kyrkan till att tro Guds ord. Inte för att behålla det för sig själv, utan för att bekänna det. De lutherska prästerna och lekmännen på den tiden gav gärna upp allting för att fly långt bort från den djupt korrumperade och fallna etablerade kyrkan! Emigrationen till Amerika, där religionsfrihet rådde, betraktades som den enda möjligheten att fly från samvetsförtryck och de ständigt försämrade förhållandena inom statskyrkan, vilka blev mer och mer outhärdliga och hotade att kväva trons liv helt och hållet hos de troende.

Att emigrera till Amerika skulle inte visa sig leda till någon form av himmelrike på jorden. Amerikanska kyrkor kämpade också med rationalism! Dessutom poppade det upp olika samfund i USA, frihetens land. Förutom att rationalismen försökte kväva och tysta evangeliet helt och hållet, upptäckte bekännande lutheraner i Amerika en annan fiende i deras nya pluralistiska land. Bland falska lärare, villfarande gemenskaper och rationalism, fanns också trycket att vara neutral, att vara en del av en armé av neutrala där människor var beredda på varje slags kompromiss. Sådana lutheraner hade den kyrkliga strävan att vara harmlösa för alla i syfte att inte på något sätt hamna i andlig fara. Detta skulle senare ta sig uttryck i bildandet av liberala lutherska synoder och grovt heterodoxa synoder, sådana som är vanliga i hela Amerika i dag. Men för bekännande lutheraner, såsom C.F.W. Walther, fanns det inget utrymme för pluralism. Pluralismen förnyar inte kyrkan och hennes gemenskap, utan förstör henne. Pluralism och öppna nattvardsbord är raka motsatsen till reformationens enhälliga fasthållande vid det rena evangeliet och sakramenten, som vår högt uppskattade Walther med glädje bekände sig till! Och han var inte ensam. Där fanns också otaliga lekmän, och även luthersk ungdom. Kyrkogemenskap handlar inte endast om Walther, eller om någon form av frivilliga handlingar gjorda av lutheraner. Kyrkogemenskap handlade och handlar fortfarande om den gemenskap som flödar fram från evangeliet. Walther och de bekännande lutheranerna kände till och värderade de evangeliska skatter som anförtrotts dem i Guds ord. Kyrkogemenskap var mer än bara en term eller en idé, och det var verkligen mer än att lutheraner samlas under ett kyrkligt paraply. För dem var gemenskap (fellowship) inte "kamratskap" (fellership), det vill säga att samsas med andra lutherska vänner. Nej, de bekände kyrkogemenskapen som något som Gud, på grund av sin nådiga vilja och barmhärtighet, skapar genom evangeliet. Gemenskap för dem, och för oss, var något som medförde helande, styrka och förnyelse! Kära vänner, vilka lärdomar vi har att ta till oss, särskilt med de moderna utmaningar och faror som vi står inför i dag!

Jag skulle nu vilja fokusera på Walthers syn på nattvardsgemenskap, som han bygger på den Heliga skrift och den lutherska bekännelsen. År 1867 bildade tio lutherska synoder en sammanslutning som blev känd som det Allmänna konciliet. Missourisynoden anslöt sig inte. Bara ett par år senare lämnade flera andra lutherska kyrkor det Allmänna konciliet. Detta berodde delvis på betänkligheter vad gällde det Alllmänna konciliets inställning till nattvardsgemenskap. Det tillät tydligen medlemmar av icke-lutherska kyrkor, som inte bekände den verkliga närvaron av Kristi kropp och blod i nattvarden, att delta i altarets sakrament. Återigen måste det sägas att kyrkogemenskap inte bara var ett problem för Walther och lutheraner i Tyskland, utan de stod även inför svåra utmaningar i Amerika. Alla dessa utmaningar fortsätter ännu idag i olika former och grader.

Hur som helst var det i samband med den ovan nämnda frågan om nattvardsgemenskap som dr C.F.W. Walther 1870, vid en konferens anordnad av Synodens gamla Västra distrikt, presenterade ”13 teser om nattvardsgemenskap med heterodoxa kristna". Med dessa teser inpräntade Walther sanningen att sann trosenhet är en oumbärlig förutsättning för nattvardsgemenskap. Han påvisade också den skada och förödelse som åsamkas både andra och nattvardsgästen själv, när en person som inte erkänner den verkliga närvaron ändå släpps fram till sakramentet. Tyvärr pågår detta idag, till och med i vissa församlingar inom Missourisynoden. Jag vet detta från en smärtsam upplevelse när jag var präst i LCMS. Innan jag installerades i min andra församling som präst, fick en jude tillåtelse att ta emot nattvarden vid altaret. Det krossar mitt hjärta när jag minns vad jag sett och upplevt och när jag tänker på att detta fortfarande pågår.

Men låt oss låta Walther teser rikta vår uppmärksamhet mot nattvardsgemenskap, och minnas att "eftersom nattvardsgemenskap är kyrkogemenskap och kyrkogemenskap är nattvardsgemenskap, följer att dessas gränser sammanfaller." Walthers teser är ännu idag Missourisynodens officiella ståndpunkt.Det var under denna tid som en filosof vid namn Friedrich Schleiermacher utövade ett enormt inflytande på kyrkan, bland mycket annat också vad gällde läran om kyrkogemenskap. Schleiermacher var en tysk teolog, filosof och bibelforskare, känd för sitt försök att förena upplysningskritiken med traditionell protestantisk kristendom. "För [Schleiermacher] är kyrkan framför allt ´en gemenskap´ (Gemeinschaft) ... ´Det allmänna begreppet kyrkan, om det nu finns något sådant, måste härledas från etiken eftersom kyrkan vid varje tillfälle är en gemenskap som skapats genom människors frivilliga handlingar, och endast genom dessa fortsätter den att existera.´ Detta blir avgörande för att bestämma gemenskapsidén. Eftersom en gemenskap uppstår genom människors frivilliga handlingar och fortsätter att existera endast genom sådana handlingar, uppstår kyrkan på samma sätt eftersom hon är en gemenskap, det vill säga genom ´människors frivilliga handlingar´ ... Detta gemenskapsbegrepp, som här sägs karaktärisera kyrkan, härrör inte från kyrkans natur, utan kyrkans natur härrör från gemenskapsbegreppet..." (not 2). Vad innebär nu detta enkelt uttryckt? För en bekännande luthersk kyrka kommer gemenskapen från Gud genom Ordet och sakramenten, genom predikandet av evangeliet. Gemenskapen kommer från Gud när han skapar den och gör den uppenbar genom "kyrkans rena kännetecken". För andra är kyrkans gemenskap något som uppstår genom människors handlingar. Gemenskap är vad vi gör den till. Sådan var den "upplysta" och "rationalistiska" logik som Walther befann sig mitt i.

Teserna

Den sanna synliga kyrkan – i obegränsad bemärkelse – eller en del av den, är den i vilken Guds ord rent predikas och de heliga sakramenten förvaltas enligt Kristi instiftelse.
En gemenskap där Guds ord medvetet förfalskas, eller där sådana avsiktliga förfalskningar tillåts, är inte en sann, renlärig, utan en falsk, villfarande kyrka eller sekt.
Var och en är skyldig att bekänna sin tillhörighet till den sanna synliga kyrkan, och, när han har möjlighet, även ansluta sig till den.
Var och en är skyldig att undvika villfarande kyrkor och, om han tillhör en sådan kyrka, ta avstånd från den och lämna den.
Även i villfarande gemenskaper finns sanna kristna, som håller sig till dem på grund av bristande insikt.
De som blir övertygade om det partiella avfallet i den kyrklig gemenskapen som de ingår i, och ändå förbli i den, hör inte till de svaga, utan är antingen ljumma som Herren kommer att utspy ur sin mun, eller epikureiska bespottare av religionen, som i sina hjärtan säger med Pilatus: "Vad är sanning?"
Även om huvudsyftet med de heliga sakramenten är att vara instrument och medel genom vilka löftena om nåd erbjuds, förmedlas och tillägnas – och de är sigill, bevis och underpant på dessa löften – är ändå ett av deras syften, underordnat det huvudsakliga syftet, även att vara särskiljande tecken på bekännelsen och det som binder samman gemenskapen i den heliga gudstjänsten. Nattvardsgemenskap är därför kyrkogemenskap.
Eftersom den heliga nattvarden inte är instiftad för att göra människor till kristna, utan för att stärka tron hos dem som redan är kristna, ska nattvarden inte ges till någon som visar sig vara en falsk kristen.
Eftersom Herrrens kropp och blod är substantiellt närvarande i den heliga nattvarden, och delas ut till och tas emot av alla nattvardsgäster, kan den inte utan allvarlig synd ges till dem som inte bekänner sin tro på detta mysterium.
Den heliga nattvarden är också ett tecken på trons och lärans bekännelse hos dem som man firar tillsammans med. Därför innebär irrlärande kyrkors medlemmars tillträde till måltiden i den lutherska kyrkan ett bestridande

(a) av den förordnade instiftelsen,

(b) av den förordnade enheten i kyrkan vad gäller tron och den motsvarande bekännelsen,

(d) av kärleken till de egna trosfränderna, särskilt de svaga bland dem, som därmed tar grov anstöt,

(e) av förbudet att inte bli delaktig i andras synder och fel.

Genom deras uteslutning från firandet av den heliga nattvarden i gemenskap med den lutherska kyrkan, är medlemmar av irrlärande samfund inte bannlysta, än mindre har de förklarats vara kättare eller fördömda. Deras deltagande i nattvarden har endast blivit uppskjutet tills de försonat sig med den ortodoxa kyrkan genom att avstå från den falska kyrkogemenskap de ingår i.
Eftersom även de villfarande anser och förklarar det vara fel att ha nattvardsgemenskap med de ortodoxa, är det desto mer skamligt när de senare överlämnar sin nattvard, som förvaltats enligt Kristi instiftelse, till de förra.
Desto mer unionismen och synkretismen blivit vår tids synd och fördärv, desto mer trohet krävs av den ortodoxa kyrkan, att den heliga nattvarden inte missbrukas som ett medel för att uppnå yttre enhet, fastän den inre enheten saknas. (not 3).

När nu detta föredrag närmar sig sitt slut, är jag mycket medveten om att många troende präster och lekmän anser följande vara en oerhört svår fråga att besvara: Kan man ha gemenskap med en statskyrka som kallar sig "luthersk", om den kyrkan endast på pappret bekänner sig till den lutherska bekännelsen? Eller måste man istället avskilja sig från en sådan kyrka? Det finns helt klart ett problem: När ska man stanna, när man ska lämna, när man ska man vara kvar och när ska man bryta? Men om den Heliga Skrift verkligen är Guds sanna och tydliga ord - och det är den verkligen! - då kan t.o.m. en begåvad konfirmand mycket enkelt besvara en sådan fråga utan att behöva tveka.

I början av 1850-talet uppmuntrade Walther Loehe att fortsätta kampen i den Bayerska kyrkan i en tid då den senaste utvecklingen gjort att det såg ut att finnas möjlighet för de konfessionella att vinna seger. Intressant nog kunde Walther ännu tjugo år senare fortfarande ge uttryck för en "kämpa, fly inte"-inställning. Under senare år har vissa i Missourisynoden gett rådet till folk att stanna kvar i dagens skandinaviska statskyrkor, och då hänvisat till Walthers råd. Jag skulle behöva hålla ett separat föredrag för att kunna behandla denna sak på ett adekvat sätt. Men Walther och de bekännande lutheranerna på hans tid kämpade verkligen med frågan om kyrkogemenskap. Walther jämförde situationen för konfessionella lutheraner i den Bayerska kyrkan 1870 med situationen för lutheraner 1530, då de ännu hade band kvar till den romersk-katolska kyrkan. De lutherska bekännarna vid Augsburg hade framtvingat frågan genom deras djärva bekännelse, som fördömde villfarelserna i den romerska kyrkan och vägrade att vara delaktiga i dem. "Lutheranerna agerade i själva verket vid denna tid redan de facto som en kyrka. Walther förespråkade ett liknande trots mot den Bayerska kyrkans förordningar, vilket skulle tvinga fram frågan om kyrkogemenskap. Walther beklagade att han inte hade tvingat den Sachsiska kyrkan att utesluta honom trettio år tidigare. Han såg klart att kristna har en tydlig skyldighet att lämna alla falska kyrkor, men det är svårare att avgöra när man ska lämna en före detta ortodox kyrka, som blivit heterodox. Man ska inte omedelbart lämna, utan försöka korrigera felen. Detta kan dock inte fortsätta i det oändliga. Den tid då korrigering och försoning är möjlig kan snabbt komma till ett slut. Som bevis på detta visar Walther på den skarpa skillnaden i tonläge mellan den Augsburgska bekännelsen 1530 och de Schmalkaldiska artiklarna mindre än ett decennium senare." (not 4). Det är svårt att se någon större skillnad på det dilemma som Luther brottades med på 1530-talet och det som Walther brottades med på 1830-talet och 1870-talet, och det dilemma som vi står inför i dag som lutheraner. I varje situation finns en tydlig skyldighet att avge ett klart vittnesbörd. När detta inte fick önskad effekt bröt våra lutherska förfäder helt med den dåvarande kyrkan. Så gör också bekännelsetrogna lutheraner idag.

"Att tillhöra en sådan statskyrka, antingen som medlem eller präst, skulle strida mot Guds ord. Det är fullständigt tydligt. Det är en gåta för oss hur en omdömesgill människa kan bestrida detta, eller kan tvivla på det överhuvudtaget. Beträffande falska lärare befaller Guds ord gång på gång vad som ska göras:

• "Vänd er bort från dem", Rom. 16:17;

• "Gå inte som omaka par ihop med dem som inte tror", 2 Kor. 6:14;

• "Gå ut från dem och skilj er från dem", 2 Kor. 6:17;

• "Håll dig borta från sådant", 1 Tim. 6:11;

• "En villolärare ska du visa ifrån dig", Tit. 3:10 och

• "Ta inte emot honom i ert hem eller hälsa honom välkommen", 2 Joh. 10." (not 5).

Guds ord ger ofta dessa befallningar. På detta sätt kallar det ofta tydligt och specifikt människor också i vår tid att lösgöra sig från gemenskaper som den så kallade "lutherska" statskyrkan.

Därför är alla som stannar i statskyrkan, trots allt som här nämnts, olydiga mot Guds klara ord. Allt man åberopar för motsatsen är spetsfundigheter, avsiktliga eller oavsiktliga. När de jämförs med Guds ord upplöses dessa argument som dimman i solen. De brinner upp som halm i motsägelsernas låga.

I en lång artikel förkastade Walther argument till stöd för att dröja med utträdet ur statskyrkorna i Tyskland. Kristna ska inte att vänta på en särskild signal från Gud att utträda ur en kyrka som framhärdar i villolära, eftersom vi redan har fått hans tydliga befallning. I fråga om utträde ur statskyrkorna har tiden för exodus redan kommit för länge sedan. För de svagas skull kan vi inte vara kvar i kyrkor som framhärdar i villoläror. Det är just för deras skull som vi måste lämna och bereda en plats för dem, dit de kan fly tillsmmans med oss.

Jag önskar som sagt att jag kunde säga mer om denna sak. Jag vill uppmuntra er att läsa och upptäcka vad Walther hade att säga om kyrkogemenskap. Läs utdrag från hans mäktiga predikningar om den gemenskap vi har i evangeliet! Sådana predikningar gör varje lutheran beredd att bekänna sin tro och förenas med andra lutheraner i en sann, för Gud välbehaglig gemenskap. Sådan gemenskap kommer från Gud och hans handlingar, inte från människan. Återigen tänker jag på när Walther var allvarligt sjuk och hur han använde den fruktansvärda tiden till att läsa igenom Luthers böcker. Luthers undervisning reste upp honom till en bekännande lutheran. Walther berördes av Ordet, bekännelsen och Luthers skrifter så att han undervisade, predikade, skrev och bekände tron – den tro som Gud verkar och bevarar. Walther skulle ställas inför många fler svåra, till och med till synes omöjliga strider, men genom dem alla stärktes Walther och andra till att stå fasta i tron. De stred för den sanna tron och den rätta förståelsen av kyrkogemenskap. De svårigheter och utmaningar som vi möter idag skall inte förvirra oss, inte få oss att vrida våra händer i förtvivlan, utan få oss att gräva djupare i Guds ord och bekännelseskrifterna såsom Walther gjorde. Därigenom kommer vi att resa oss med den rena bekännelsen i vår mun, som kommer från tron som lever i våra hjärtan.

Pastor Ned Brockwell

Presentation om kyrkogemenskap

Teologiska artiklar

Presentation om kyrkogemenskap

Reliqua