Reliqua
Bibelns lära angående reliqua
Den natt då han blev förrådd instiftade Frälsaren altarens sakrament. Bibeln berättar oss att han, när han instiftade nattvarden, tog ett bröd, tackade Gud, bröd det och gav åt lärjungarna och sade: "Tag och ät. Detta är min kropp." (Matt. 26:26). Sedan tog han en bägare, tackade Gud, gav åt lärjungarna och sade: "Drick alla av den. Ty detta är mitt blod, förbundsblodet, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse." (Matt. 26:27-28). I kraft av instiftelseorden var brödet, som Kristus hade tagit och brutit, Kristi lekamen och vinet i bägaren, som han hade tackat för, Kristi blod.
När vi firar nattvarden, grundar sig Kristi sanna närvaro på vad han gjorde när han instiftade den första nattvarden: "Ty Jesu Kristi sanna och allsmäktiga ord, som han uttalade vid nattvardens instiftande, voro icke blott verksamma vid den första nattvarden, utan gälla, verka och ha sin kraft alltfort".[1] Elementen är Kristi sanna lekamen och blod i kraft av instiftelseorden. Närvaron av Herrens lekamen och blod vid nattvardshandlingen börjar med konsekrationen genom att man uttalar instiftelseorden. När Frälsaren säger att brödet är hans kropp och vinet hans blod, då är de det. Därför ska man förkasta receptionismen, enligt vilken det skulle vara förtäringen av de välsignade elementen som åstadkommer närvaron eller närvaron först skulle börja i och med mottagandet och inte i och med konsekrationen. Enligt Bekännelseböckerna "i kraft av samma ord ... Kristi lekamen och blod komma att vara i sanning närvarande, utdelas och mottagas överallt, där nattvarden firas".[2] Å andra sidan ska man avvisa närmare spekulation över vid vilken exakt tidpunkt Kristi lekamens och blods närvaro i elementen inträder.
Även om det är konsekrationen som åstadkommer den sanna närvaron av Kristi sanna lekamen och blod i elementen, ska man samtidigt hålla fast vid att det tillhör det rätta nattvardsfirandet att man ämnar fira hela den nattvard som Kristus instiftat. Man ska inte medvetet konsekrera elementen i annan avsikt än att utdela dem till nattvardsgästerna för att de ska förtära dem. Kristus säger ju först "Tag och ät" och "Drick alla av den" och först därefter säger han brödet vara sin kropp och vinet sitt blod. Det finns inget löfte om närvaron av Herrens lekamen och blod utanför nattvardshandlingen, även om man uttalade instiftelseorden. Så konsekrerar till exempel instiftelseorden, som man uttalar i hånande och skämtande syfte, inte brödet och vinet.
Eftersom löftet om närvaron av Kristi lekamen och blod förbinds med den enligt Kristi instiftelse firade nattvarden, har vi inte något säkert löfte i Guds Ord om att de kvarblivna element som man inte ämnar förtära vid nattvardshandlingen skulle vara Frälsarens lekamen och blod. Bibeln uttalar sig inte alls om detta. Vi har inte heller någon klar befallning av Gud att alla elementen ska förtäras så att inget blir kvar. Kristus bjuder sina lärjungar att ta och äta och dricka; när vi har mottagit Herrens lekamen och blod, har vi följt denna befallning. Vi har inte gjort det först när den sista droppen ur kalken har druckits. Urspråket gör det klart att när Frälsaren säger "Drick alla av den" syftar han inte på vinet utan på dem som ämnar motta nattvarden.[3] Vi måste alltså avvisa det att man binder samveten i frågor i vilka man inte har ett klart Guds bud. Det är mot den lutherska bibelprincipen att göra en lära av att man ska förtära alla elementen så att inget blir kvar; bara det som har Guds Ords klara stöd är kristen lära.
Nihil habet-regeln i Konkordieformeln
Vad gäller frågan om reliqua är det bra att säga några ord om den så kallade nihil habet-regeln i Konkordieformeln. Konkordieformeln riktar kritik mot romersk-katolsk praxis att konsekrera elementen för sådant bruk som är emot instiftelsen: "Men denna 'välsignelse' ensam eller blotta uppläsandet av Kristi instiftelseord åstadkommer intet sakrament, om icke hela nattvardshandlingen, sådan den av Kristus förordnats, utföres (såsom då man icke utdelar, mottager och äter det välsignade brödet, utan låser in det, offrar och bär omkring det). Utan man måste, utan att rubba eller stycka sönder, hålla Kristi befallning: Gören detta, som omfattar hela sakramentshandlingen".[4] När Konkordieformeln säger att "man ur instiftelseorden härlett denna nyttiga regel och norm: Nihil habet rationem sacramenti extra usum a Christo institutum eller extra actionem divinitus institutam, d.v.s. om man icke håller Kristi instiftelse, såsom han förordnat den, föreligger intet sakrament"[5], riktas kritiken mot detta missbruk.
Konkordieformeln har emellertid också sitt att säga när det gäller frågan om hur man bör förhålla sig till reliqua. Den talar ju om "den gängse förekommande grundsatsen"[6] som man här tillämpar på ett speciellt ämne, dvs. de missbruk som förekommer vid nattvardsfirandet i romersk-katolska kyrkan. Konkordieformeln tillämpar nihil habet-regeln även på dopvattnet; när det används till att inviga klockor, är det inte fråga om dopets sakrament.[7] Det ska dock märkas att det enligt Konkordieformeln är fråga om dopvattnet, inte om sådant vatten som endast välsignats för att inviga klockor. Även om vattnet alltså hade varit i sakramentalt bruk, betyder detta inte att Kristus skulle vara sakramentalt närvarande i vattnet efter att sakramentet förrättats. Det finns inget löfte om sann närvaro där man inte har för avsikt att fira sakramentet, alltså inte heller där man har kvarblivna element men inte någon avsikt att fira nattvarden. Detsamma finner man hos Martin Chemnitz som var en av dem som förde pennan när Konkordieformeln blev till. Han skriver i De duabus naturis in Christo att Kristi närvaro i sakramenten inte är något varaktigt utan är förknippad med sakramentsfirandet.[8]
Luther och fallen Wolferinus och Besserer
När man diskuterar frågan om reliqua tar man ofta upp Luthers två brev till Wolferinus. Pastor Simon Wolferinus intog den ståndpunkten att sakramentet är ett sakrament bara vid mottagandet. Han identifierade alltså sakramentshandlingen med mottagandet. Därför såg han inget problem med att konsekrerade och okonsekrerade element blandades ihop utanför själva handlingen. Eftersom Kristi sanna närvaro i elementen i Wolferinus tänkande var inskränkt till deras mottagande, ansåg han inte nödvändigt att fullkomligt förtära elementen. Luther för sin del i båda sina brev till Wolferinus uppmanade till fullkomlig förtäring av alla elementen. Så skulle man förhindra att onödiga frågor dyker upp. Detta råd var praktiskt och pastoralt, inte dogmatiskt. Om Luther hade ansett att efterlämnade elementen utgjorde en dogmatisk fråga, skulle han inte ha nöjt sig med att tillråda, vilket var det bästa tillvägagångssättet, utan skulle ha framställt saken som Guds klara befallning. Enligt Luthers råd gick man till väga i Wittenberg på hans tid.
Luthers dogmatiska tänkande framgår tydligt av en annan händelse som gav upphov till strider. Adam Besserer hade väckt förargelse därför att han vid gudstjänstfirandet hade utdelat en okonsekrerad oblat, eftersom det konsekrerade nattvardsbrödet under gudstjänsten hade tappats bort någonstans. Efter gudstjänsten hade Besserer funnit den borttappade oblaten och lagt den bland okonsekrerade oblater. När man i församlingen fick reda på vad som hade hänt, kastades Besserer i fängelse och de okonsekrerade oblaterna, bland vilka alltså var en som var konsekrerad, beslöt man att bränna. Man bad Luther om råd hur man borde förfara med Besserer.
Luther dömde Besserer som zwinglian och sade att denne inte hade någon plats i den lutherska kyrkan. Angående brännandet av nattvardsbröden framförde han denna för vår fråga relevanta utsaga: "Vad gäller de hopblandade bröden, agerade man väl när man brände dem, fastän själva saken inte skulle ha krävt att de brändes, eftersom det inte finns något sakrament utanför bruket, alldeles som dopvattnet inte är ett dop utanför bruket. Kristus verkar i sakramentet till förmån för de ätande och troende, men för att undvika förargelse gjorde pastorn rätt i att bränna bröden." [9]
Det framgår av Luthers svar att han inte ansåg den kvarblivna oblaten att vara Herrens kropp, därför att den var utanför bruket. Samtidigt sade han dock att man agerade väl, eftersom genom att bränna alla bröden slapp man väcka förargelse. Här finns en anknytningspunkt till fallet Wolferinus såtillvida att man vill ta hänsyn till svaga själar och därför agera på ett sätt som inte väcker några frågor. Luthers dogmatiska ställning är likväl att det inte finns något sakrament untanför nattvardsfirandet. Fallet Besserer tilldrog sig i slutet av år 1545, så Luthers kommentarer om fallet representerar hans mogna tänkande.
Praxis: alla konsekrerade element bör fullkomligt förtäras
På grundvalen av Bibeln och de lutherska fäderna är det klart att det inte föreligger något dogmatiskt skäl att förtära alla kvarblivna element, eftersom vi inte har något klart bibelord om det. Vi vill dock följa Luthers råd och förtära alla konsekrerade element så att inget blir kvar. Så undviker man onödiga och skadliga frågor och visar den respekt för sakramentet som det förtjänar.
[1] FC SD 7:75.
[2] FC SD 7:75.
[3] πάντες, pluralis nominativ maskulinum, syftar alltså på lärjungarna.
[4] FC SD 7:83.
[5] FC SD 7:85.
[6] FC SD 7:73.
[7] FC SD 7:87.
[8] Ed. 1653, VII, 37: "Et Deus illis [Sacramentis] non adest inseparabiliter, sed ex pacto, juxta Verbum: nam extra usum non sunt talia Sacramenta, & peracto usu vel transeunt, sicut Augustinus inquit, Vel à Sacramentali illa unione separantur. Alia verò est hypostatica duarum naturarum Christo unio, quae perpetua, inseparabilis, & arctissima est..."
[9] WA Br 11, 258, 14–20. ”De particulis mixtis bene factum est, quod combuste sunt, Quamvis re ipsa nihil fuisset opes excurere, cum extra usum nihil sit sacramentum, sicut Aqua Baptismi extra usum non est Baptisma. Edentibus operatur Christus in sacramento, sed propter scandalum recte fecit parochus excurendo.”